Aktuella projekt

Maktstrukturer i Stora Köpinge-Nedrabyområdet

Projektet undersökningsområde är beläget mellan Ystad och Tomelilla i de södra delarna av Skåne. Området ligger i de östra delarna av Herrestad härad och i de västra delarna av Ingelstad härad. Undersökningsområdet ligger inom socknarna Stora Köpinge, Tosterup och Övraby. Projektet bedrivs av Lars Jönsson och Torbjörn Brorsson.

Projektet har sin bakgrund i projektledarnas tidigare studier av tre kungalevsorter i Skåne; Oxie i sydvästra Skåne, Östra Tommarp (Tommarp) i sydöstra Skåne och Vä i nordöstra Skåne. Även kungalevsorten Gårdstånga har varit föremål för en ingående studie. Förutom att vara medeltida kungalevsorter var Tommarp och Vä även medeltida stadsbildningar. Tommarp förlorade sina stadsprivilegier på 1540-talet, medan Vä förblev en stadsbildning fram till 1610-talet. Oxie och Gårdstånga erhöll aldrig stadsprivilegier utan förblev byar under loppet av medeltid.

Tidigare studier av kungalevsorter

I samband med arkeologiska undersökningar i Oxie under 1970-talet framkom något mer än 20 grophus. Merparten av grophusen i Oxie har brukats från 1000-talets första hälft till andra hälften av 1000-talet, men det finns även enstaka äldre grophus. Fynd av stora spetsiga bennålar, tunga vävtyngder och glättstenar i anslutning till grophusen i Oxie indikerar linnetygsproduktion, vilket kan tyda på en omfattande produktion av segeldukar. Några av grophusen har sannolikt dessutom använts som smedjor, fiskrökeri och för andra hantverksändamål.

I Tommarp har omkring 20 grophus kunnat beläggas i samband med arkeologiska undersökningar. Det fyndmaterial som finns i anslutning till grophusen, i synnerhet sländtrissor, visar att några av dem kan ha använts som vävstugor eller för andra textila ändamål. Från ett av grophusen finns det keramik från övergången vendeltid–vikingatid, vilket tyder på att det kan ha funnits en mindre bosättning på platsen under yngre järnåldern. Men framförallt är det östersjökeramiken från grophusen som visar att den äldsta bebyggelsen i Tommarp först kan beläggas från andra hälften av 1000-talet.

I kungalevet Vä i nordöstra Skåne har det i samband med arkeologiska undersökningar framkommit en stor bebyggelse, däribland minst ett trettiotal grophus. Bebyggelsen har i stort sett upptaget samma område som den senare medeltida stadsbebyggelsen. Merparten av grophusen är dock daterade till 800- och 900-talen, med undantag för enstaka grophus från början av 1000-talet och ett grophus från första hälften av 1100-talet. De vikingatida grophusen har ingen koppling till Vä´s funktion som kungalevsort, utan mycket tyder på att kungamakten inte etablerade sig i området kring Vä förrän under den första hälften av 1100-talet.

I samband med en arkeologisk undersökning 1989 i kungalevet Gårdstånga, ca en mil nordost om Lund, framkom tretton grophus. Merparten av grophusen daterades till 1000-talet. De äldsta grophusen daterades dock till 800–900-talen. Fyndmaterialet från grophusen, t.ex. vävtyngder, sländtrissor, tinbl-bein och nålar tyder på att en del av grophusen har använts som hantverkshus eller vävstugor.

Sammanfattningsvis visar studierna av kungaleven Oxie, Tommarp, Vä och Gårdstånga att den danska kungamaktens etablering i Skåne inte följde ett givet mönster, utan istället sannolikt mötte motstånd i bygderna. I Oxie etablerade sig kungamakten redan i början av 1000-talet, möjligtvis samtidigt som de första kyrkorna byggs i Lund. I sydöstra Skåne dröjer det ytterligare ca 50 år innan den danska kungamaktens expansionsintressen österut blev märkbar, medan det i nordöstra Skåne dröjer ytterligare 50 år innan kungamakten på allvar etablerade sig i regionen. Kanske kan de något senare etableringarna av kungaleven i östra Skåne, jämfört med t.ex. kungaleven Oxie och Gårdstånga i västra Skåne, bero på att den lokala makten i östra Skåne haft starka band till svearna och deras maktområden längs östersjökusten. Denna relation avspeglas även av de tre ”svenska” runstenarna i östra Skåne.

Syftet med studien

Spåren efter de människor som bebott Nedraby för upp till 1000 år sedan är mycket svaga och består bland annat av ett begränsat fyndmaterial som kräver att man bearbetar det noggrant och att man har något att relatera det mot. Tack vare våra tidigare studier kan materialet sättas in i ett sammanhang och man skall vara medveten om att vi nu har möjlighet att datera framför allt keramiken med 50-års intervall, mot att man bara för drygt 10 år sedan daterade med upp till 200-års intervall. Det är främst kärlens mynningsparti som är viktigt och i viss mån är det även olika dekortyper som påvisar keramikens kronologi. Keramiken används även för att belysa eventuella importer samt att diskutera platsens och människornas sociala ställning.

Vi avser därför att studera fyndmaterial som åter såg dagens ljus för omkring 50 år sedan och som sedan legat i glömska i Historiska museets magasin. Det är en antikvarisk insats att beforska ett redan uppgrävt material och bland annat kommer vi att påtala om exempelvis vissa järn- och kopparföremål är i behov av omkonservering.

Ett annat syfte med studien är att uppnå kunskap om relationen mellan kungalevet Nedraby (Arvalund), köpingeorterna Lilla och Stora Köpinge och borganläggningen Vallen och därigenom områdets komplexa maktstruktur och maktförskjutning över tid. Studien är således ett försök att sätta in Nedraby (Arvalund), Lilla och Stora Köpinge och Vallen i deras historiska kontext. Ett mer övergripande syfte är att jämföra materialet, i synnerhet keramiken, från kungalevet Nedraby (Arvalund) med materialet från andra kungalevsorter (se ovan), och därigenom försöka sätta in Nedraby i ett större skånskt maktperspektiv.

 

Avslutade projekt

Arkeologisk undersökning i Kivik – fastigheten Mellby 3:145

Med anledning av planerad utbyggnad i form av bostäder inom fastigheten Mellby 3:145 i Kivik har Österlenarkeologi utfört en arkeologisk undersökning inom fornlämning RAÄ Södra Mellby 65:1. Exploateringsområdet omfattade en yta på 11 000 m2, av vilken 7 700 m2 undersöktes. Undersökningen genomfördes under perioden 2015-04-13–2015-05-07.

Baserat på utrednings- och förundersökningsresultaten delades undersökningsområdet in i tre aktivitetsområden; område A, B och C. Därefter valdes tre teman ut som utgångspunkt för de vetenskapliga frågeställningarna; Boplatsområde, Strandvallen och Bredarör (Kiviksgraven) och undersökningsområdet. En av undersökningens ambitioner var att fördjupa kunskapen om de kustnära aktiviteterna under senmesolitikum och tidig- och mellanneolitikum. Vidare skulle de arkeologiska lämningarna från bronsålder och järnålder dateras och funktionsbestämmas. Särskild vikt lades på kopplingen mellan aktivitetsområdena och Kiviksgraven.

Vid den arkeologiska undersökningen inmättes totalt 352 objekt. Av dessa klassificerades 103 som anläggningar. Dessa bestod av 54 härdar, 12 kokgropar, 4 brunnar, 14 gropar, 2 kokstenssamlingar, 2 lager, 1 strandvall, 1 fossil markhorisont och 13 stolphål. Merparten av fynden utgjordes av flinta, där huvuddelen påträffades i en strandvall. Bland fynden fanns i övrigt keramik och eggdelen av en bergartsyxa. Fynd av metall, bränd lera och ben saknades helt.

De äldsta lämningarna i undersökningsområdet utgjordes av en brunn, en härd och en kokgrop från senmesolitikum. Anläggningarna framkom i den norra och sydöstra delen av område A. Analyser av pollen i botten av brunnen visar att närmiljön utgjorts av en lövskog med bland annat ek, ask, björk, lind och en undervegetation av hassel och lite sälg. I brunnen påträffades även förkolnade rotknölar av brudbröd. Rotknölarna har använts i kosthållet, men även i samband med riter och ritualer. Aktiviteter i området fortsatte under tidig- och mellanneolitikum. Aktiviteterna har varit få och inskränker sig framför allt till strandvallen och området söder om vallbildningen. Centralt på område A fanns en fossil markhorisont. I lagret fanns bl.a. keramik från trattbägarkultur. I övrigt fanns där endast två härdar, där den ena 14C-daterades till övergången senmesolitikum/tidigneolitikum, medan den andra 14C-daterades till mellanneolitikum B. De huvudsakliga aktiviteterna under tidig- och mellanneolitikum har skett i anslutning till strandvallen. Förutom en relativt stor mängd flintavslag och flintspån påträffades i strandvallen även redskap i form av tre tvärpilar, en spånkniv av flinta, slipade fragment från en flintyxa samt eggdelen av en tväryxa av bergart. De få arkeologiska lämningarna från tidig- och mellanneolitikum kan tillhöra en perifer del av en neolitisk boplats.

Inom undersökningsområdet fanns även ett stort antal härdar och kokgropar. Merparten av härdarna och kokgroparna framkom i den norra delen av undersökningsområdet, men det fanns även härdar och kokgropar på strandvallen och i den mellersta och sydvästra delen av undersökningsområdet. Av totalt 55 härdar och 12 kokgropar 14C-daterades 13 härdar och fem kokgropar. Av dessa daterades fyra härdar och fyra kokgropar till bronsålder, tre härdar daterades till övergången yngre bronsålder/förromersk järnålder, medan en härd daterades till enbart förromersk järnålder. Dessutom 14C-daterades tre härdar till romersk järnålder och två härdar till folkvandringstid/vendeltid. En brunn 14C-daterades till romersk järnålder, medan ytterligare en brunn daterades med hjälp av keramik till romersk järnålder. Samtliga kokgropar, med ett undantag, är 14C-daterade till bronsålder. Mycket tyder på att härdarna och kokgroparna inte kan knytas till någon boplats. Detta bekräftas även av arkeobotaniska analyser, som visade att endast ett fåtal av de analyserade anläggningarna innehöll förkolnade växtrester.

En intressant notering är att nästan alla de 14C-daterade kokgroparna faller inom intervallet ca 1405–800 BC (2 sigma), dvs. från äldre bronsålder (period II-III) till första hälften av bronsålderns period V. Under exakt samma period begravs människor i den dekorerade hällkistan i Kiviksgraven. Det finns även en brandbegravning från sen folkvandringstid eller tidig vendeltid i Kiviksgraven. Under vikingatiden begravs dessutom en vuxen människa i röset. Det finns således tydliga indikationer på att en del av kokgroparna och härdarna kan knytas till matlagningsprocedurer vid ceremonier och festligheter vid den under äldre bronsåldern uppförda Kiviksgraven. Det ska dock betonas att en del av härdarna även kan vara lämningar efter andra aktiviteter.

Sammanfattningsvis tyder mycket på att området vid Kiviksgraven framförallt använts som grav- och kultplats, där platsens naturgeografi varit attraktiv för utövande av kulthandlingar åtminstone redan under Ertebølletid. De rituella handlingarna fortsätter sannolikt under tidig- och mellanneolitikum, vilket bl.a. sönderslagna yxor av flinta på platsen för Kiviksgraven vittnar om. Sannolikt har de förstörts genom medvetna handlingar, möjligtvis som rituella offer. Under senneolitikum tas platsen vid Kiviksgraven i anspråk igen, och en hällkista uppförs på platsen. Under äldre bronsålder byggs därefter ett stort gravröse, Bredarör, på platsen för hällkistan.

Koncentrationen av härdar och kokgropar inom undersökningsområdet, möjligtvis med kontinuitet från senmesolitikum till vendeltid, kan tolkas som att området periodvis använts som samlingsplats där människor förenats för att inta måltider vid speciella tillfällen, sannolikt i samband med ceremonier och högtider vid Kiviksgraven. Det bör dock betonas att det även kan finnas andra användningsområden för härdarna, kokgroparna och brunnarna. Mycket tyder på att området kring Kiviksgraven utgör en del av ett ”ideologiskt landskap” i ett längre tidsperspektiv.


Fornvårdsprojektet Se och vårda

Lars Jönsson, Österlenarkeologi, är fr.o.m. september 2012 projektledare för fornvårdsprojektet Se och vårda. Ansvarig institution för projektet är Österlens Museum, medan medlen till projektet kommer från Länsstyrelsen i Skåne län.

Syftet med projektet är att få människor engagerade i sin närmiljö, öka intresset för historien som finns i landskapet, och genom kunskap och intresse få ett vårdat och skyddat kulturarv.

Läs mer på projektets hemsida.

 

Boken om Österlens dansbanor

För en del år sedan fick jag tag på en pärm i Hembygdskretsen Tumathorps arkiv. På pärmen satt en lapp med texten ”Gamla dansbanor i Österlen”. I pärmen hade den välkände Österlenprofilen Birger Ehrnborn samlat in material om närmare 90 dansbanor. När jag bläddrade i pärmen föddes tanken på en bok om Österlens dansbanor och nöjesplatser. Boken ger en inblick i en kultur som i det närmaste är försvunnen idag.

Det man främst förknippar med dansbanor är den klassiska utomhusdansbanan, känd från otaliga svenska pilsnerfilmer och ofta associerad med midsommarfirande i äldre tider. Dessa platser låg ofta i en liten skogsglänta eller dunge, vilket utgjorde rummet för aktiviteterna. På Österlen finns det fortfarande några sådana dansbanor kvar, t.ex. Kulla vid Rörum och Dungen i Gyllebo.

En dansbana kunde uppfattas både som ett rum för dans, och en plats för allehanda möten. I början av det förra seklet var festplatsen inte bara ett rum för dans och social samvaro, utan lika mycket ett tivoli med allehanda aktiviteter, vilket tidens annonser vittnar om. Dåtidens festplatser fick därför ofta även benämningen Nöjesplatser.

Finansieringen av boken bekostades av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, Greta och Gösta Ehrnbergs Stiftelsefond och Österlenarkeologi. Boken kan köpas av Lars Jönsson, Österlenarkeologi eller på Österlens Museum.

 

Projekt Pilgrimsplats Sankt Olof

Pilgrim S:t Olof 800 år    Till rapport om kapellet Sankt Olof >>

I slutet av juli och början av augusti år 2013 avhölls ett symposium i Sankt Olof, Lunds stifts viktigaste pilgrimsmål. Titeln på symposiet var Pilgrim S:t Olof 800 år. Symposiet arrangerades av Pilgrimsplats Sankt Olof, Sankt Olofs byalag, Killans bönegård, Simrishamns pastorat, Glimmingehus, Österlens museum, Thales film och teater, Keko samt Österlenarkeologi.

Programmet inleddes den 29 juli, tillika S:t Olofsdagen, med en pilgrimsmässa. Deltagare var bl.a. pigrimer som hade vandrat från olika platser i Skåne till Sankt Olof. Därefter inleddes själva marknaden med försäljning och kaffeservering. Tillsammans med personal från Glimmingehus kunde t.ex. barn från 8 år gjuta egna pilgrimsmärken.

På eftermiddagen fanns det möjlighet att besöka den arkeologiska utgrävningen av kapellet i Sankt Olof och få höra arkeologerna berätta om sina rön. Efter visningen av utgrävningen framfördes ett skådespel med namnet Moraliteten om Sankte Olof – den absoluta sanningen. Här fick man en inblick i Olof den heliges liv, från födseln till hans död i slaget vid Stiklestad i Norge år 1030.

Efter de båda marknadsdagarna den 29 och 30 juli hölls ett Olofssymposium i två dagar med en mängd föreläsningar kring teman som Olav den hellige og Nidaros, Altarna i S:t Olofs kyrka, gamla vägar i östra Skåne, Sankt Olof på medeltiden, Kristuslikhet hos helgonet Olav m.m. Det var ett digert program med föreläsningar av teologer, arkeologer, kulturgeografer, historiker, författare och pedagoger. Ett av de intressantaste föredragen var kulturgeograf Lars Perssons Gamla vägar och kommunikation i östra Skåne. Han har gjort en initierad studie av gamla kartor och lyckats lokalisera gamla vägar som även kan ha fungerat som pilgrimsvägar under medeltiden.

Föredragen och resultaten av den arkeologiska undersökningen av kapellet utkom i bokform år 2014. Boken har titeln Pilgrim S:t Olof 800 år. Redaktörer för boken är Lars Erik Axelsson & Lars Jönsson. Boken kan köpas av Simrishamn pastorat.

Den arkeologiska undersökningen av kapellet i Sankt Olof

Under två veckor i slutet av juli utfördes en arkeologisk undersökning av kapellet i Sankt Olof. Kapellet finns markerat på ett flertal äldre kartor, bl.a. på en geometrisk uppmätning från 1698 och på en enskifteskarta från 1883. Kapellet är dessutom omnämnt i ett flertal historiska källor under 1400- och 1500-talen. Platsen för kapellet ligger ca 300 meter norr om kyrkan.

Redan 1973 utfördes en arkeologisk undersökning av kapellet, men tyvärr är materialet från den undersökningen försvunnet. Kvar finns däremot några tidningsartiklar om utgrävningen från april 1973. Eftersom dokumentationsmaterialet är borta kändes det angeläget att göra en förnyad undersökning av kapellet och att mäta in byggnaden digitalt.

Några träd som stod på kapelltomten försvårade inledningsvis undersökningen. De första dagarna fick vi således mer eller mindre enbart ägna åt ”trädgårdsarbete”. Vad som också försvårade undersökningen var att man efter 1973-års undersökning hade fyllt igen byggnaden med fyra stora stenar. Dessa låg givetvis i vägen för vår undersökning, och medförde att ytan vi kunde undersöka minskades radikalt.

Men resultatet blev ändå lyckat! Vi kunde konstatera att byggnaden har varit ca 6,6 x 5 meter stor och placerad i öst-västlig riktning. Murarna var mellan 0,7-0,8 meter breda, vilket tyder på en manifest byggnad, möjligtvis i flera våningar. Byggnaden har även varit putsad på insidan med kalkputs. Ingången till byggnaden kunde lokaliseras i dess västra gavel. Golvet var lagt med relativt stora stenar, men dessvärre kunde endast en mindre del tas fram eftersom man vid undersökningen 1973 hade grävt bort merparten av golvet.

Mycket tyder på att det verkligen är lämningarna efter ett kapell. En tolkning är att kapellet uppfördes i samband med att S:t Olofs kyrka utvidgades på 1300- och 1400-talen. Utvidgningen kan ha skett med anledning av den ökade pilgrimsvandringen till S:t Olof, eller Lunkende som byn hette under medeltiden. Den ökade tillströmningen av pilgrimer till S:t Olof kan ha skapat ett behov av ett eget kapell för pilgrimerna. Denna kan då ha uppförts intill den gamla pilgrimsvägen mot norr. Kapellet kan möjligtvis även ha fungerat som ett kombinerat kapell och härbärge för pilgrimerna, där de kunde övernatta innan de fortsatte sin färd till nästa pilgrimsort.


Figur 3. Det sydvästra hörnet på kapellet med en rest av ett stengolv. Foto: Lars Jönsson, Österlenarkeologi.

 

Österlenarkeologi      |      Lars Jönsson      |      Trädgårdsgatan 46      |      271 34 Ystad     |       Tel: 070-306 36 04      |      E-post: info@osterlenarkeologi.se

Copyright © 2017 Österlenarkeologi